17 Maj
Gruve 7, avresa
Så fick jag då äntligen uppleva denna i Norge så heliga dag syttende maj. Nej, jag gick inte upp med tuppen för att fota klockan sex i morse. När telefonen hojtade kollade jag ut, men där var ingen sol, och då valde jag sängen ett tag till. Ett snabbt sms till Mart om att jag inte hänger med, och sen sov jag snart igen. Men klockan åtta var jag uppe, och drack en kopp te med Linda. Hon hade suttit uppe halva natten och stickat flugor, en till sambon och en till vovven. De blev riktigt fina, även om det protesterades lite.
Vad gör man inte för att fira nationaldag, Vov vov.
Nu stod jag inför ett svårt val. Titta på firandet och tåget genom byn, eller åka med minibussen ut för att fota? Hade det inte varit för att det var så råkallt hade det nog blivit syttendemaj tåg, men nu valde jag fototuren. När vi körde igenom byn, vilket gick fort, vajade det norska flaggor på varje flaggstång, så det gick verkligen inte att missa vad det var för någon dag.
Heja Norge! Platån i bakgrunden
Idag var det Audun, vår kommande guide, som var chaufför. Eftersom det var några som inte var med i går, styrde vi kosan ännu en gång mot Gruve 7, och fjället Breinosa. Förstod att mina fågelskådande vänner i bilen gärna ville se ripan ännu en gång. Om det var en högre makt som ville ge nationaldagsfirarna bättre väder vet jag inte, men lagom till att jag blev upphämtad sprack solen igenom molntäcket. Perfekt, nu skulle vi få se Adventdalen i lite sol.
Svårt att tänka sig att det för bara några veckor sedan for fram skotrar i full fart här. Nu liknade det mest en insjö.
En del i nationaldagsfirandet var att Hurtigruten kommit till hamnen, och dess passagerare syntes lite varstans i sina jackor. Tom långt här ute i dalen var det ett par stycken. Men all heder åt dem för de hade gått hela vägen ut till isbjörnsskylten.
Ett par ensamma själar från Hurtigruten. Långt ifrån det turistkaos vi upplevde här i somras.
Idag blev det flera stopp på vägen ut för att fotografera gäss, ejder och någon liten fågel vars namn jag glömt. Ejdrarna verkade ha påbörjat inredningen av sina reden, och de låg i skydd av stenar. Såg ut som om de fått hjälp av människan att bygga de här skydden, men det är bara spekulationer från min sida.
Ejder.
Vitkindad gås i full fart över Adventdalen.
Plötsligt hojtas det vilt i bussen och Audun tvärstannar. Vad händer? Jo riphannen kommer gående på en snövall. Klick klick klick klick….. kamerorna går varma, innan han försvinner iväg. Vi tar honom vid nästa sväng, säger Audun, och fortsätter köra uppåt. Och mycket riktigt, där var han igen.
Och han var inte ensam, nu hade han damsällskap. Honan var långt ifrån lika stor och saknade den fina röda kammen på huvudet, men det var roligt att få se henne med. Tyvärr gick de inte nära varandra mer än en kort stund, så jag lyckades bara få något enstaka foto med dem båda på.
Ett fint fjällripepar.
Honan med sina diskreta färger som gör att hon smälter in i miljön på ett bättre sätt.
Stämningen var på topp i bussen när vi fortsatte den slingriga vägen uppför. I dag var det roligare att gå runt uppe vid stoppet, och det var helt vädrets förtjänst. Enda nackdelen var att det blåste friskt. Var verkligen glad över att jag tagit på mig Fjällrävens Arktiska parkas, annars hade det snabbt blivit kallt. Nu var det som vanligt bara händerna som snabbt började protestera. Men blåsten gjorde mig lite orolig. Kommer det att gunga ordentligt när vi lägger ut i eftermiddag. Risk för sjösjuka? Men jag lugnade mig med att det ju gick bra i höstas trots bitvis ganska gungig resa. Får bara inte glömma att sätta på sjösjukeplåstret i god tid.
Den ensamma hundspannssläden som stod här uppe fick tankarna att leka fritt lite. Rester från en gammal Nordpolenexpedition?
Var det här Andrés expedition slutade? Bakom släden tror jag det är Helvetiafjellet.
Adventfjorden med Operafjellet och längre ut Hjortfjellet med Adventtoppen.
På vägen ner stannade vi till lite vid Base Camps hundgård. Men till skillnad från i höstas så gick vi nu inte in till hundarna, utan nöjde oss med att studera de döda sälarna. Samma som i höstas?
Hundmat? Eller hänger de bara där för att visa turister hur man hänger kött på tork, så att inte björnarna skall nå det?
Nu var fågelfantasterna på jakt efter praktejder. Harriette hade sett några nedanför skoteruthyrningen, så de fanns onekligen i området. Själv hade jag ingen aning om vad det var för fågel alla spanade efter. Hur ser den ut? Några praktejdrar såg vi inte, så vi bestämde oss för att fortsätta ut mot Björndalen. När vi passerade hamnen såg vi lilla Origo ligga förtöjd bredvid Hurtigruten. Hon såg verkligen liten ut, men fick jag välja skulle jag utan tvekan välja en tur med Origo.
Precis när vi svängt av mot Björndalen blev det liv i bilen. DÄR!!!! Stanna! Praktejder! Vardå???? Jag såg bara vanliga ejdrar….. Men efter att vi gått ur bilen och sakta närmat oss fåglarna fick jag lite bättre koll. Där var visst någon som var lite mer färgglad på huvudet. Den här hade jag aldrig hittad själv!
Ska jag vara ärlig så var det först när jag tittade på bilderna i kameran som jag insåg hur fågeln egentligen såg ut. Är dock fortfarande osäker på om jag skulle hitta en praktejder ihop med vanliga ejdrar….
Praktejderpar.
Till skillnad från i höstas åkte vi nu inte långt ut i Björndalen, utan nöjde oss med att köra till fyrplatsen. Här var betydligt finare i somras då triften blommade bland stenarna, så nu fick kameran till stora delar vila. Däremot var det fint att bara sitta på en sten och beundra utsikten.
Nu var vi nöjda, eller så var det så att det inte fanns fler fåglar på några önskelistor, och dessutom kurrade det i magarna. Det tar på krafterna att vara ute i kylan och fota. Det blev lunch på Svalbar, men jag lyckades inte få någon Svalbarburgare den här gången heller. Idag var det en speciell nationaldagsmeny, och där ingick den inte. Men gulaschgrytan var god, och den värmde verkligen.
Efter lunchen var det hög tid till att gå hem och plocka ihop sina prylar, för nu började Äventyret närma sig. Blev upphämtad vid 1530 av Jens, och sen bar det av ner till hamnen, Här väntade vårt hem för de närmaste tio dygnen- M/S Origo. Ett kärt återseende!
Ombord på M/S Origo:
Det var bara inte Origo som det var roligt att återse, utan även hennes underbara besättning. Möttes av en stor kram av Mieze, och det kändes verkligen som att komma hem. Den här gången fick jag en hytt mitt i båten, så till skillnad mot septemberresan slipper jag gunga så mycket .När motorn startades upp och vi lämnade kajen kändes det riktigt hemtamt och bra. Efter en snabb installation i hytterna träffades vi i matsalen för lite genomgångar. Jens inledde med att hälsa oss välkomna ombord på Origo och till Arctic Adventure. Även stora delar av besättning var med och presenterade sig, och det kändes tryckt att ännu en gång vara i händerna på kapten Emil Heijel, en mycket duktig och trevlig kapten.
Jens och Audun, till höger, våra duktiga expeditionsledare och guide, och i bakgrunden Mieze som ser till att vi mår bra och får mat o dryck mm.
Audun, som inte bara är en utmärkt guide, utan även jätteduktig på att rita hade gjort en fin välkomsthälsning på whiteboarden. Därmed var ribban satt, och vi förväntade oss nu en ny teckning varje dag Och han svarade verkligen upp till våra förväntningar!
Kapten Emil.
Och så var det det där med säkerheten. Att kunna ta på överlevnadsdräkten fort och rätt ser så lätt ut, men misstänker att det tar sin lilla tid. Så den leken hoppas jag slippa…. Här är det Julia som visar det färdiga resultatet. Inne i matsalen höll hon nog på att svimma av i värmen, men i ett skarpt läge i det kalla vattnet så är det kört utan den.
Vår rutt första dagen ombord.
Trots att det fortfarande blåste, så upplevde jag inte utfärden från Adventfjorden och därefter Isfjorden som särskilt guppig. Jodå, plåstret satt på sin plats, här ska det inte chansas! Det var en riktigt härlig känsla att vara till sjöss på origo igen, och jag stod ute på övre däck och bara njöt. Svalbardsoverallen var på, så det var dessutom varmt o skönt. Till skillnad från i höstas skulle vi nu gå söderut, mycket pga packisen. Först blev jag lite besviken, men insåg ganska omgående att nu skulle jag ju få uppleva helt nya delar av Svalbard. Isbjörn på packisen har ju redan fått uppleva!
FILM: Avresa (Filmen är en ihopklippt version av flera längre filmer)
Förra gången mötte vi solnedgången ganska snabbt, men nu fanns det ingen solnedgång. Ska jag vara ärlig så fanns det ingen sol heller. Den hade gömt sig bakom molnen, men det var en fin upplevelse att se först Longyearbyen och sedan de omgivande fjällen försvinna bakom oss. Vi blev snabbt uppvaktade av stormfåglarna som började kretsa runt båten. För mig som inte är van att fota snabba rörelser med teleobjektiv gav fotandet av fåglarna bra övning.
När vi rundat den västra udden av ”fastlandet” passerade vi snart Isfjord radio. En plats jag hört mycket talas om, och som jag gärna skulle ta en skotertur till (med övernattning). Här gungade det lite mer, men till min stora förvåning tyckte jag bara att det var skönt. Och jag som var så rädd för sjösjuka inför förra turen!
Kapp Linné Isfjord Radio. En kustradio och väderstation från 1933. Men nuförtiden ett fint hotell dit man tar sig med båt alt snöskoter,
9 mil från Longyearbyen.
Efter en superb middag, ja någon bantningstur blir det inte, tillbringade jag ytterligare en stund på däck, innan John Blund kallade. Kändes att jag inte sovit så mycket i natt. Men först måste jag kolla om det funkade med Lightroom………. JAAAAA! Det funkar klockrent. Hittar i och för sig inte alla bilderna från igår, men de har jag ju kvar på kortet. Nu kan jag sova lugnt på vår väg ner mot Van Mijenfjorde där vi skall kasta ankar i natt.
God natt Svalbard, nu låter jag mig sövas av ljudet från maskinrummet.